För en vecka sedan tog en ung flicka livet av sig. Personligen kände jag henne inte, men mött på henne har jag gjort. Fastän jag inte kände henne gick allting så djupt in i mig. Jag var förkrossad den kvällen. Hur kunde någon så ung ta sitt liv? Hon var så vacker och hade så många mer år kvar att leva. Tydligen kämpade hon mot anorexia och hade för höga förväntningar på sig själv. Hon hade även väldigt få vänner och var ofta ensam om dagarna i skolan. Vi måste göra någonting för att förhindra att detta händer.

Mina tankar går till dig, Linda och till din familj.
Jag kände dig inte men önskar att jag hade fått lära känna dig.

Jag vet hur det känns att förlora någon. Min pappa gick bort i cancer när jag var elva år. Den dagen glömmer jag aldrig, det är som en film som ständigt spelas upp i mitt huvud. Du är så otroligt saknad pappa, varje dag, hela tiden.

Har haft så svårt att säga "pappa" eller att överhuvudtaget skriva det. Det är som en kniv i hjärtat varje gång jag uttalar ordet. Varför vet jag inte. Fick ju så många fina stunder med honom, men de var alldeles för få. Såg fram emot ett liv med honom. När jag var liten trodde jag alltid att båda mina föräldrar alltid skulle finnas där för mig. Det var som om dem var odödliga. Jag hade fel. Vet inte vad jag hade gjort utan min underbara mamma och fantastiska syster, dem räddade mitt liv.